linneasjonneby

Jag känner mig som en tvättäkta bloggnörd!

Bara för att jag inte har något riktigt liv och bara jobbar och jobbar hela tiden bloggar jag för att göra vardagen roligare.

Fullständig kaos!

Jag kom hem ganska slut och utmattad från jobbet igår, med en hjärna på högvarv. Jag somnade inte förrän halv två inatt och vaknade med ett ryck halv åtta imorse och kunde inte somna om. Hjärnan vill fortfarande inte sluta snurra. Det var så otroligt mycket att göra och tänka på igår, och det lär inte bli bättre idag. Men nu går jag på högvarv så då är det väl ändå lika bra att hålla igång.

Tjingeling

Tro det eller ej men efter någon månad hemma har jag börjat vant mig vid livet utanför Kaggeholm. Det är inte bättre och det är inte sämre, det känns som det alltid har varit såhär. Jag har vant mig vid att inte ha dansande kompisar runt omkring mig 24-7, inte ha träningsverk jämt, inte få en dunderfrukost serverad kl 8.00 varje morgon, inte ha en strålande vacker utsikt vid matbordet, inte ligga på verandan och glassa med sjövillan på eftermiddagarna, inte dricka litervis med kaffe om dagarna, inte kunna gå 30 meter till klasskompisarna och hänga, inte ha sjuka föreställningar med kreativaa klassen, inte dansa för bussköna danslärare, inte bli irriterad på disk el skräp, inte pranka någons rum, inte dricka te och snacka gojja in på småtimmarna, inte vakna upp i mitt gula rum, inte ta promenader och prata om livets universum, inte leva i en värld full av dans och dans och dans... Ja listan kan göras lång.

Det känns som att jag har levt ett år på rosa fluffiga moln, i en dröm som jag aldrig trodde skulle ta slut. Sen så plötsligt en vacker dag så tog det slut, och det kändes absurt. Ett stort gråt/kramkalas bröt ut i klassen och avslutades sedan ett sorgset adjö. Och nu då?! Ja.. Nu sitter jag hemma i Lindesberg, njuter av sommaren, jobbar på Uskavi och tjänar pengar. Livet är konsigt, eller hur.  Det är ju faktiskt när man kommer bort och får man distans till saker och ting som man börjar tänka, tänka och sakna, sakna och längta.

I början var de outärdligt, jag var helt tom i flera veckor efter att vi hade slutat skolan. Det var en så stor omställning att komma hem och lämna allt bakom sig för det ploppade upp så många eftertankar. Kaggebubblan fanns fortfarande kvar och den var tom med bara mig själv som innehåll. Nu är jag van och har delvis anpassat mig till livet här hemma men med ett rikare bagage. Jag saknar fortfarande allt och alla knasiga, busiga kaggekompisar. Det kommer vara en evig saknad som jag aldrig tror kommer bli mättad, men jag har samtidigt en enorm tacksamhet för det jag har fått med mig i fortsättningen av färden i livet.

Det hela började med att jag satt en dag i mars vid datorn hemma och funderade över framtiden, sökte dans + folkhögskola på google och efter ett tag hittade jag www.kaggeholm.se och fastnade för deras danslinje. Skrev ut blanketter och skickade in, mest för skojs skull och kanske någonstans i tanken på riktigt. Fick reda på att Lovisa hade sökt samma linje och vi åkte till Stockholm tillsammans, åkte buss (i en evighet) kändes det som ut till kaggeholm folkhögskola. En oas mitt i ingenstans, och den första känslan var "min plats på jorden". Gick igenom den då nervösaste dagen i mitt 19 åriga liv och överlevde med nöd och näppe. En dansaudition som gick bra och jag kom in på danslinjen och skulle börja utbildningen den 19 aug. Sökte även andra folkhögskolor med bibelinriktning men valde tillslut danslinjen på kggeholm, något jag aldrig kommer ångra.

Den 18 aug 2009 åkte jag ensam till Kaggeholm som en spänd, nyfiken, danssugen och exalterad 19 årig Linnea. Jag kände inte en själ, Lovisa valde att åka till England så jag åkte dit ensam, något jag är glad över nu i efterhand. Jag började på skolan för att jag var skoltrött, jag ville göra något som jag älskar. Vad passar då inte bättre än dans? Jag ville bli bättre, lära mig mer, träffa nya människor, flytta hemifrån och upptäcka Stockholm. Jag kom därifrån den 11 juni 2010 som en nöjd, lycklig, dansant, 20 åring, och mer som mig själv, Linnea. Under året har jag utmanats av andra och utmanat mig själv och därför har jag lärt mig så otroligt mycket. Både inom dansen och personlighetsmässigt. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig så mycket om dans, och jag har fått en helt annan synvinkel och  en öppenhet om vad dans är och vad det handlar om. Mina underabara lärare och stöttat mig och lyft mig till en nivå jag aldrig trodde var möjlig. De har varit helt fantastiskta även om jag inte skulle skrivit så under några perioder under året så vet jag att de alltid har velat mitt bästa.

Jag har fått vänner som kommer finnas där hela livet, och året skulle aldrig ha blivit likadant utan de underbara vännerna och människorna som jag lärt känna under året. Vi har dansat tillsammans, svettats tillsammans, gråtit tillsammans, skrattat tillsammans, sovit tillsamamns, ätit tillsammans, delat våra liv tillsammans och hafft det så galet kul tillsammans. Vi har stöttat varandra i klassrummet och utanför och vi har blivit så otroligt starka tillsammans, så starka att vi kanske kan krossa ett berg?! Genom att lära känna så många andra och nya människor har jag lärt känna sig själv, hittat mina svagheter och starka sidor. Jag har blivit tryggare i vem jag är och även upptäckt att männsikan är komplicerad och jag aldrig någonsin kommer komma till underfund med vem jag är och hur jag fungerar  egentligen. Jag har växt som människa, jag kan inte sätta fingret på det, det går liksom inte att beskriva vad jag känner eller tänker. Jag bara flummar och hoppas på det bästa.

Jag har fått reda på att dansen alltid kommer att ha en  plats i mitt hjärta. Jag vet att jag alltid kommer dansa, det är ingen som kan ta det ifrån mig. Jag kanske blir dansare, danslärare eller dansar på fritiden och tar lite klasser då och då och uppträder när jag känner för det. Jag vet inte, det enda jag vet är att dansen är min livsstil.

Jag är så otroligt tacksam, jag kommer aldrig att glömma er.



TACK för alla minnen

 

Dagens fix - En bit snöre och två nålar. Voila!! En praktisk ör(on)hängeshållare. Enklare blir det inte och dessutom är det nästan helt gratis. 

Varför lägger jag alla fina örhängen i askar? Dels glömmer jag bort att de finns plus att de pryder väggen väldigt bra. Nu kommer det bli så mycket enklare att välja smycken när man har bråttom ut eller till festen. 

Nu när jag inte dansar sprudlar annan kreativitet ut och mycket onödvändigt och nödvändigt blir gjort. Åh måste snart dansa igen!
 

Mys och bad på kyrkbryggan, glass och en kopp kaffe. De är liiivet!

Ute faller mörkeret, det är svart nu. Svart och tyst. Allting sover förutom jag. Jag sitter här inne och lyssnar, lyssnar på ljudet från tystnadet. Fast tystnaden existerar inte. Jag måste lyssna på ljudet från datorfläkten, ljudet från smattrande fingrar mot tangentbordet och mina ljudet från mina djupa andetag. Jag andas väldigt tungt, det har jag alltid gjort säger mamma. Tystnaden finns, men inte här. När jag hittar den kommer jag beskriva för er, hur den är.    

En småländsk kille som befann sig på Cypern i maj 2009 på studentresa, en semesterflört som råkade vara något helt utöver det vanliga, på en helt egen nivå. En person att älska.

Han är helt enkelt den där killen som gör mig kär. 
Han som man inte kan titta på utan att smälta,
kyssa utan att bli knäsvag,
prata med allt om,
som får mig att skratta hejdlöst,
som gör mig lycklig av att bara finnas. 
Han som man inte trodde fanns på riktigt.

Jag är kär,
jag är fjantig,
jag vet.

Men det är sant. 

Jag och N på musikalen singing in the rain med familjen i Stockholm, mars.

love

Igår var det första dagen på länge jag inte hade något speciellt inplanerat. LEDIG! Det enda jag skulle göra var att ringa några tlefonsamtal och mejla, men det gick över på en kvart. Så sen då.

Jag tog en lång frukost ute på verandan. Sen satte mig och jobbade på min Spotifylista. Det var ett tag sen den blev uppdaterad men nu är den fylld av ny go, härlig sommarmusik som dunkar ut ur högtalarna. Sen blev det en sväng på stan, fixade konfapresent till kusinvitamin Amalia, stötte på Pernilla och hittade en ursnygg jeansklänning på trogna titt-in som jag måste köpa. Hemma igen, nu då?! Rummet var städat, maten var lagad, telefonsamtalen gjorda.. Jag fick plötsligt stora skaparcravings, jag ville leka Ernst! Ner i källarn (barfota), hämtade ett lerfat, fram med målarfärg, lite ljus och stenar från kefalonia, Grekland. Vips så hade vi ett vitt sommrigt ljusfat hemma på bordet. Men det räckte inte, Ersnt har ju alltid med matlagning i sina program. Jag var tvungen att fullborda min Ersntdag, så fram med ingridienserna och in med Jordgubbsgrottorna i ugnen. Jag diggar Ernst.

Nu sitter jag i Mantorp, Östergötlands metro hos Elin och myser med tacos och massa grejjer. Ska sova här inatt innan imorgon då vi åker till Marias Bröllop, wiii. Ska bli kul att träffa alla kaggzor folk, en del iallafall och se vackra Maria i sin Brudklänning. Mitt första riktiga bröllop.

Puss God natt